.

Hela tiden, dom senaste dagarna har bestått av skräckblandad förtjusning. Fast drömmarna har också bestått av stressen av att komma tillbaka, att jag glömt hyttnyckeln hemma, inte hinner hämta ut nya kläder, får olika scheman varje gång och får inte vara kvar på den plats jag är tillovad. Eller att jag kommer till baren och ska slå in saker och dom har ändrat massa knappar o system och jag slår massa fel och alla blir otålig och få vänta. Stress o press! Har varit därifrån typ 6 mån men det blir typ mer om man räknar med alla sjukskrivningar på slutet. Sen går jag vidare på mammaledigt. Känner verkligen hur jag saknar att gå till jobbet, gemenskapen, de sociala och framförallt lönen och känna att man gör ngt med kroppen. Ska iväg på första dagen på praktiken idag, det är lite nervöst men då får man ju iaf gå till ett "jobb" dock utan lön :) attans! Men ja är nog mer än lite nervös, hur ja ska lyckas tajma in tider och bussar som går så sällan, ja allting. De ligger jag och stressar upp mig för i sängen just nu och vägrar gå upp :)
Har vänt på dygnet totalt. Från att ha varit trött vid 20 och senare och gått upp 8 och senare så somnar jag nu efter midnatt och vaknar runt 12... Det känns ju nödvändigt att kasta bort dagarna. Men den tiden är snart förbi :)
Få se om jag saknar jobbet lika mycket när bebisen ploppar ut :) men en sak
Är säker, jag saknar mitt jobb, de va en välbehövlig paus, bara man inte åker dit och tröttnar på en gång igen sen. Men de tror jag nog inte, kanske vill jobba iland då och inte va utan min bebis heller. Only time Can Tell!
Hörs!